Tack

Jag har fått jättemånga svar/kommentarer på inlägget jag skrev om facebook och jag är mycket tacksam för erat stöd! Tro inget annat!
Men den största anledningen till att jag skrev om detta på facebook som hänt med mitt fb-konto var för att ni var så många som trodde att jag tagit bort er som vän. Jag ville självklart inte att ni skulle tro det.
 Jag har valt att inte producera några fler svar än de 2 första jag fick och jag skulle självklart inte producerat de heller men tänkte mig inte för, och gjort är gjort men jag tänker ta bort dem.

Den här händelsen är mycket jobbig för mig så trots att jag bara fått så mycket stöd från er så väljer jag att göra på det här viset för jag vill inte "strö salt i såret" hos någon part!

Hoppas ni förstår mig!
Vänligen Anna

Förändring

Det är söndag i dag och jag försöker att ta till vara på vad dagen har att erbjuda fast det är inte helt lätt.
Tomas är och fiskar så Juna och jag ska försöka roa oss med lite hemmapyssel, såsom tvätt, städ, omplantering av tomater och kaninlek.
Det är fint väder men med lite dis och jag kan inte bedöma om det kommer spricka upp ytterligare eller om det kommer mulna på.

I går var vi hos vänner och åt middag, mycket trevligt och gott. Jag mådde bra av all positiv energi och vänskap.  
I dag känns det tungt, det känns ensamt…jag går runt med mina tankar och kommer inte någon vart.
Jag har tänkt mycket på varför människor har så svårt att förändras och på vad som är styrka hos en vän…
Självklart har det olika betydelser för olika människor men för mig handlar förändring om att se sina egna brister, dåliga sidor, tala om dem, göra de synliga, för att kunna förändra dem. Att sluta stoppa huvudet i sanden, att våga möta verkligheten, våga möta sig själv (vilket kanske inte alltid är någon trevlig syn) och att våga säga förlåt.
Den enda person vi kan förändra är ju oss själva.

Jag är inte bra på att stoppa huvudet i sanden, jag är för självkritisk för att det ska vara bra för mig, jag har mött mig själv 1000 tals gånger, jag tycker dock att mötet med verkligheten ibland kan vara jobbig men jag kan säga förlåt när jag sårat någon.

Jag genomgår en stor förändring och jag är så tacksam över att få göra den här inre resan!
Önskar alla kunde få den guidning jag får.

Men just nu är det jobbigt och det måste få vara det ett tag för att hitta rätt väg ut.
I dag är en sån där dag då jag saknar min farmor.

Jag är blottad och kränkt...

När jag var liten så läste jag en gång min mammas dagbok. Ngt som jag visste var förbjudet men ngt som jag inte kunde låta bli. Jag var sååå nyfiken på vad som kunde stå där i och förstod inte att jag bara skulle känna mig förvirrad av att läsa den.
Väl gjort var ångesten ett faktum och jag kände ett stort behov av att tala med henne om vad jag läst.
Men det var ju ngt jag aldrig kunde erkänna att jag gjort.
Jag är uppfostrad så att mitt är mitt och ditt är ditt. Likaså att ALLA har rätt till ett privatliv, där ingen får göra intrång. Dagböcker, brev, mejl läser man aldrig om det inte är adresserat till mig som person.
En gång i tonåren läste min pappa min dagbok, jag blev sååå besviken på honom, sårad och arg.
Därefter har jag alltid haft full förståelse för andras privatliv, det som människor som inte vill dela med sig av är inte ämnat för mig.
Det är ganska lätt ekvation, eller hur?
Men så finns det vuxna personer som aldrig förstått detta…de är gränslösa och saknar respekt för andra människor…
…och nu har jag blivit utsatt för att en person varit inne på mitt fb-konto och läst mina privata meddelanden.
Meddelanden till mina vänner där jag både skrattat, gråtit, varit ödmjuk och elak.
Texter som inte varit ämnade för någon annan än för mig och den jag skrivit till.
Denna någon har trampat på min privata sfär, kränkt mig till den mån att jag tog bort min facebook sida.  Jag känner mig så besviken över detta övertramp och kommer förmodligen aldrig att glömma detta.
Hur kan en vuxen människa göra så här? Vad ger denna rätten till att göra på det här viset? Hur kan man tro att detta beteende är ok?
Jag hade allvarliga funderingar på att anmäla personen till facebooks administration men beslöt sedan att lägga ner min fb-sida.
Jag vill inte i det här skedet vara ngn anledning till den här personens förbättring, jag är alldeles för sårad för det.

Jag har en bra vän som jag ventilerar mycket med. Lycklig är jag som har en sådan vän, som förstår, lyssnar, kommer med egna slutsatser och som skrattar med mig.
Det är många gånger som jag varit i stort behov av att ventilera mina tankar och känslor om en annan  persons nycker och dåliga humör som skapat en stor frustation i mig.
Och många gånger har jag då tagit till humorn som redskap.
Satir, ironi och humor har många gånger räddat mig från att kasta in handduken.
Hur ska denna andra personen förstå underliggande känslor som humor och ironi? När texterna inte var ämnade för honom/henne?
Hur ska denna person förstå varför när han/hon inte varit inblandad i diskussionen innan texten skrevs.
Personen i fråga har ett val, att göra detta till ngt jättestort och känna sig baktalad eller att inse att han/hon aldrig skulle ha läst andras brev och lämna det där hän.

Jag däremot har inget val, någon har bestulit mig, kränkt mig, svikit mig, gjort intrång på min privata sfär. Det känns otäckt och ledsamt och jag kan aldrig förlåta.

Så till alla mina fb-vänner, jag kan inte garantera att våra privata meddelanden inte är studerade eller lästa och Jag vill be om ursäkt för att jag inte varit mer försiktig.

Jag kanske så småningom dyker upp igen på facebook med en annan profil med ett fåtal, väl valda vänner, till dess var rädda om era fb-konton.

Många ledsena kramar Anna


 

Tomas och Anna helg

Porten in till min lilla kryp in.

Dörren till vänster var min.

I fredags åkte vi hemifrån bara Tomas och jag, in till stan. Vi lånade mamma och Johans lägenhet, de passade Juna och hundar hemma hos oss på Värmdö.

Väl inne i stan stannade vi på Urban deli och handlade räkor, mogen opastöriserad brie från Frankrike, som var helt galet mogen. Mamma hade ställt fram glas och en flaska skumpa, så där satt vi godan ro och mös framför "the voice", sedan somnade vi båda två i soffan;)

Lördag morgon, sovmorgon och sen frukost med färska bär och andra nyttigheter.
Tid för prat och mys,.
Vi åt lunch på Råkultur  och promenerade sedan runt i stan, både i Vasastan och på Södermalm.
Vi stannade till på Mästermikaelsgata där jag bodde när vi träffades. Tomas flyttade så småningom in till mig i det där lilla kulturhuset  vars port vätte ut mot riddarfjärden.

Helt otroligt att jag bott där mitt i stan men med en känsla av att bo på 1600-talet. ja husen är från det seklet. Jag hade både vedspis och kakelugn i min lilla etta samt takbjälkar i taket.

Lördag eftermiddag, vi fikade på Waynes för att sedan till middag intaga en delikat måltid på La Roche och är det inte typisk att jag där precis innan huvudrätten får en ögonmigränattack?!
Men jag uthärdade hela måltiden för att sedan skynda hem till mamma och Johan place och kasta mig på soffan.

Vi har i allafall haft en underbar helg och i dag söndag väntar Naturhistoriska museet med lilla Älsklingen för att titta på dinosaurierna.

Avslutar detta inlägg med en blick över Stockholm från Mäster Mikaelsgata...och ett STORT MEGA TACK till mamma och Johan som tar hand om Juna, hundar och hus.

Åh, vad jag har saknat lerklumparna

Jag har börjat dreja igen och det är fantastiskt...
som balsam för kropp och själ.

Jag börjar tom. få till centreringen men än är det inte 100% ok.
Min lärare frontade mig förra gången med att jag får absolut inte börja dreja, först måste hon kolla centreringen:)

Men de är en så härlig känsla när leran formar sig under mina händer, när mina fingrar smeker till en viss form.



Önskar jag hade en drejskiva hemma och en ugn, ja men det blir säkert billigt och bra. Utrymmes mässigt kan det också bli problem men vem vet kanske hundhuset kan byggas om till en liten verkstad. Jag ska genast så ett litet frö hos Tomas.

Facebook

Tappade totalt lusten för facebook efter ett par mindre trevliga incidenter.
Jag har varit ganska aktiv på ”fejjan” ett par år och det har varit både givande och galet.
Det märkligaste av allt är nog ändå hur vi människor fungerar runt detta forum. Jag har lagt märke till att vi är många som håller kontakten via facebook i stället för att ses ”prata man to man” eller slå en signal.  Många är gångerna då jag själv träffat någon bekant och vi kommer in på andra gemensamma bekanta och det visar sig att vi ändå har ngn slags koll på vad personen i fråga sysslar med och det tack vare facebook eller ska man skriva tyvärr via facebook?
Jag tycker att det är tråkigt att vi är så många i dagens stressade samhälle som tagit facebook som en genväg till att hålla kontakten med sina vänner…så vill inte jag ha det!!!
Ett annat fenomen med facebook är att vi fått kontakt med äldre vänner som vi kanske inte alls skulle sökt upp annars och det tycker jag är kul.

Men trots det så får det räcka nu för mig under en tid, jag har blivit en aningen bränd där vänner väljer att missförstå mina ord och där gamla vänner beter sig illa, lägger ut bilder på människor till allmän diskussion om deras yttre och om de verkligen kan få ligga och när man påpekar det kränkande i detta agerande så tar de bort mig som vän OCH det slutar inte där man fortsätter att elda på gemensamma vänners loggar. De är sårade och beter sig nu därefter…finns ingen tid för eftertänksamhet, suck.

Så därför tar jag upp bloggandet i stället, så visst finns det väl en saknad av att skriva och dela med mig av vad som händer i vår vardag…

Välkomna!

 

Att stanna upp och känna efter...

Jag försöker göra det så ofta jag kan men när jag inte har tid eller inte vill då gör sig de där känslorna påminda genom kroppen. Som spänningar i alla kroppens muskler, armar, axlar, rygg ja tom. hjärtat.

I dag slog det mig att jag känner en stor saknad av min älskade farmor och farfar.
Min farmor, tänk, jag är så lik henne, lika butter och tvär som glad och positiv. Hon älskade det vackra, det enkla och var otroligt lättrörd.
I dag gråter jag över hur det kommer att kännas inom mig på Junas första skolavslutning. När hon kommer stå där förväntansfull av sommarpirr, sjungandes ”Den blomstertid nu kommer”.
Min farmor grät när vi sjöng den i skolan och jag minns att jag tyckte det var så konstigt att farmor blev så ledsen. Nu står jag här och vet att jag kommer stortjuta när Juna sjungandes går på sommarlov.
Jag tjuter ju bara av att hon av helt naturliga skäl slutar på en mindre bra förskola.

Min älskade stora farmor, så barsk men sååå mjuk och rättvis.
Precis så som några av mina bästa vänner beskriver mig. Tänk om jag hade kunnat tala med henne om det i dag. Fått små facit på hur vi som känner så mycket tar oss bäst fram genom snåriga buskar.
Hon visste men det var inte alltid hon tog den rätta vägen, ibland skrapade törntaggarna henne blodig…
Så ofantligt osjälvisk, nästan på gränsen till själsligt självmord.

Det är dags att stanna upp och känna efter…